Maximiliankyrasset, vår våta dröm

Det är helt sant att jag ligger cirkus ett år back vad gäller hantverkande, nätverkande och allehanda självförverkligande delar. Dock har jag en del skelett gömda i garderoben och för att Ni inte helt skall se mig som förtappad tänkte jag här glänta lite på dörren till verkstan...
Som Ni ser har den här larven en bra bit kvar innan vi ser en fjäril på slagfältet, men jag tror ändå att det rinner till ganska duktigt ute i stugorna =)

Vi snackar alltså Maximilian och ja efter att ha somnat bland massor och åter massor av bilder på glömda original blev min design som synes. Fauldsen "lamellerna som det heter på lajviska" är bara i grundstadiet och jag har nu förstört dem så att jag lär börja om, de blev sjukt skeva efter att jag gjort flutes "åsar" även på dem.

Det var alltså lite om vad som försigår i verkstan för tillfället. Min tanke är inte att göra något bakstycke utan fauldsen blir förlängda med ett par avtagbara tasetter och sen får vi se om allting målas eller om jag polerar uppsättningen. Det sköna med att måla plåten är att underhållet förenklas betydligt och man slipper hålla på med olivolja hela tiden...

Moon river

Det kanske är dags att lugna ned sig lite...

Nattsudd och smide

Inspiration behöver inte endast vara av godo. När den kommer sisådär klockan 22,10 en tisdagskväll kan det vara för överjävligt rent sagt. Dock får jag väl erkänna mig så som varandes en slav för min passion och efter att ha varit och trakterat nyckelharpan i ett par timmar skred jag så till verket.

I helgen skall vi som har turen att ha blivit bjudna, fara til vackra Visby för konferens och festivitas då gäller det att fjädra upp sig i dräkt och full gala. Ett par nya hosor är i antågande och vad vore väl bättre än att förgylla dessa med en codpiece i stål? Vem om inte jag skall ha det, säg mig!

Frånsett att klockan snart är ett på natten så inser jag nu att min kamera nog sjöng på sista refrängen för åtskilliga fuktiga lajv sedan och bilderna är därefter. Dock vill jag i det här fallet framhålla ropingen (de filade kanterna på den rullade kanten) Det tog mig den mesta av tiden på det här projekten att fördjupa dessa och fila dem snygga. Då man ser codpiecen på riktigt hoppas jag att den skall tala för sig själv.

Designen är inte inspirerat av något egentligt original utan jag har bara använt mig av erkända metoder och accenter som är rimliga att anta var frekvent förekommande och mixat dessa till det färdiga resultatet. Som kuriosa kan jag säga att själva ursprunget till denna är en förstärkningsplåt till en armbåge som jag hittade i min skrotlåda för ett par veckor sedan, tankarna har därefter vandrat och så ikväll så fann jag det hela outhärdligt och smidde den helt sonika.

Hela idén med alla hålen och snörnäbbarna som skymmer min taffliga borrning är att jag skall fästa stålet på ett innertyg av ylle, precis som på en vanlig cod. Jag har även för avsikt att smocka en sidenremsa och sy fast denna längs med kanten på codden. Detta får nog säkerligen dock vänta tills efter Visbyhelgen. Jag hinner helt enkelt inte med, plus att jag glömde borra hål för att fästa detta i, men nämn inte det för någon.

Kittelhatt på sniskan

Jag hade ju lovat att sluta upp och skära ner men ack så jag förtog mig. Nu har det blivit ett antal plåtarbeten redan i år och jag har planer på ännu fler till sommaren. Det har ju varit något av en passion i snart ett decennium och den här gången är det aktuella projektet en kittelhatt åt en väninna från Västerås.
Jag får tacka Melle för god posering dessutom =)

Som sagt, en kittelhatt, linoljebränd och i 1,5mm plåt. Det här var egentligen inget konstigt projekt men något som jag vill framhålla är arbetet med själva bränningen.

Tyvärr hade jag som vanligt ont om tid och de bilder som hanns med gör enligt min mening alls inte bränningens nyanser och spel den rätta som jag egentligen vill göra den. Dock skall jag göra mitt bästa för att illustrera något av hjälmens karaktär.

Avundsjukans färg är gul 2009

På förekommen anledning så blev jag mycket mycket avundsjuk på min vän Anders här för ett tag sedan. Han äger och har en Sallethjälm som ständigt lockar till sig uppmärksamhet och beröm. I och med mitt slit förr om åren så har jag en samling hjälmar liggandes sedan långt tillbaka. Vad som gör Anders huvudpotta speciell är att den är målad.
Det har således under en tid varit min ambition att ge mig i kast med ett Salletprojekt och efter ett par dagars enerverande bank och slag så stod jag lagom till påsken där och smekte an med vit grundfärg för att sedan göra påskharen glad med en hurtig guldockra, eller " gul" färg som skall bli själva basen för vidare dekoration. Nog om detta, se resultatet:

Den uppmärksamme lägger på bilderna här märke till de två hål som tagits upp på pannloben. Dessa skall husera två stycken nitar som i sin tur fäster en förstärkningsplåt över pannan. Denna plåt är traditionellt utformad som en snäcka, vilket illustreras på otaliga träsnitt från tiden.

Liksom i all konst vävde man då som nu in symboler, mer eller mindre gömda. Detta förekom i mycket hög grad även inom rustningsmakeriet och min mening är att snäckan som jag strax skall påvisa är en vidareutveckling av de pilgrimssnäckor som bars av de som besökt Santiago de Compostella. Det faller sig som en naturlig väg. Detta då vi finner belägg för detta redan på tidiga hattar, varför inte också på en sallet?

Huruvida alla som bar snäckan på pannan verkligen besökte graven är väl ytterst otroligt och faller sig enligt min mening högst osannolikt, men än idag finner många av oss denna välspridda symbol på ett av de mest välbesökta bensinbolagen.

Kan Du gissa vilket?

Det är så enkelt som Shell!

Shell tog för länge sedan denna för världen välbekanta symbol för resande och gjorde den till sin. Nu gör vi en pausfågel och njuter av ännu en bild där jag stadfäster min tes om snäckan varande på Saletter. Denna bild är ärligt stulen från verket Maximilians triumftåg. Ett bokverk som jag för övrigt varmt rekomenderar och som Du finner genom denna länk: http://www.frummes-faehnlein.de/start.htm

Tanken är således att dekorera järnet ur Saletten och jag ämnar göra den egentliga avtäckningen först på den majgrevefest som föreningen ProKnekt håller i sammarbete med renässansföreningen Trossen i junis början.

När det kommer till hur jag rent konkret tänkte dekorera hjälmen så har jag fått smak på rutor och romber. Många hjälmar från tiden är brända och målade i svarta kulörer och detta är något som jag vill hålla mig långt borta ifrån, det är roligt att skapa konst och det blir troligen så att med den gula färgen som bas applicerar jag ett mönster av svarta rutor över själva hjälmklockan och därefter blir det för att följa sköldprojektet även en krans av eklöv samt en ekivok text som andrastämma, denna förslagsvis dragen på latin. Detta skall dock endast ses som en grov skiss och jag ämnar på intet sätt låsa mig till något koncept utan en av de största behållningarna med konst är att låta tanken sväva fritt och att vi aldrig föränns vid verkets fullbordan vet hur det hela slutade.

Utmärkande för de större artisterna är att de så gott som aldrig känt sig färdiga med sina arbeten varför det hela kan ses som en oändlig skapelseprocess, flummvarning så jag bryter och går vidare med ytterliggare en bild...

Här ser vi alltså hjälmen snett bakifrån. Värt att nämnas kan vara att jag smitt den ur två stycken och att utgångmaterialet är 1,5mm kolstål. När det kommer till designfrågan valde jag att utgå från en ganska enkel modell där jag drog ut stjärtpartiet nog för att passa mitt nätta huvud väl. Denna hjälm skulle alltså sitta väl på en person med den fascibla huvudomkretsen 58. Detta är att betrakta som den för dagen mest frekvent förekommande omkretsen för ett manshuvud. Vad jag dock fann förvånande under arbetet var med vilken enkelhet hjälmens brätte välvde sig. Vad jag hade bävat för skulle bli en mardröm i formningsväg visade sig näst intill lägga sig till rätta av sig självt med lite tillrättavisande av en stadig hand.
Själv känner jag att den längsgående åsen gör sitt till väl och jag är glad över att jag följde min impuls att avsluta den vid nackpartiets början istället för att göra den än mer crisp och låta den följa hela klockan runt. Detta känner jag hade gjort den aningens för tvådimensionell. Vad jag dock kan ångra är att jag nekade min impuls till att lägga ett par rejäla åsar längs med pannloben. Detta hade med säkerhet varit mycket vackert men dock för sent nu och det får vänta till nästa eventuella projekt.
För att citera en kär gammal vän Forrest Gump säger jag som så att "That´s all I have to say about that".

I alla fall för stunden...

Tillbakalutat i vårsolen

För ett par helger sedan bjöd jag in till workshop vid Villa Eriksson. Delar ur ProKnekts hantverkselit slöt upp och en trevlig helg i kreativitetens tecken avnjöts och det var som om våren hälsade oss med att ge ett stilla sken av vad som komma skall.
Mycket glädje föll över helgen och vad som grämer mig är väl om något att jag liksom alltför ofta har så svårt att ta mig i kragen och faktiskt fotografera allt roligt som händer och fötter. Vad som blev tillverkat var i vilket fall diverse lustigheter så som en plymhållare till mäster Syf, alias Anders. Gurra var mig behjälplig men lyckades ändå förfärdiga en skäggyxa som heter duga och Göran, allas vår Malmöit snickrade ihop en vaddering till sin knektsköld. För egen del så var jag trygg i vetskapen om att jag hade goda hantverksvänner i laget och spenderade lördagen mestadels med att såga och hyvla upp virke till de hillebarder som förevisats i andra inlägg.

Just nu känns det som att jag kan koppla av och alls inte behöver hasta bara för att producera, det ger en otrolig frid och arbetet blir till ett glatt välbehag. I och med det tror jag att jag numera får störst behållning av att se andra utvecklas i sitt kunnande och skapande och det ger mig nog minst lika mycket att se andra människor planera och sedan genomföra lyckade projekt där jag får möjligheten att vara en inspirerande länk i kedjan.

Jag kände att en bild kunde vara på sin plats och vad är väl bättre än att fira den nyvunna insikten med ett glas champagne i just vårsolen, en folkdräkt är ju heller så gott som aldrig heller fel

Hillebarder till ProKnekt!

Ja efter långtgående planering och produktion så har nu de nya hillebarderna färdigställts. På begäran så förfärdigade jag dem i Ek som kommer från Ekolsunds slott. Intressant kan sägas vara att de träd som virket kommer från faktiskt härrrör från just 1500-talet och att Ekolsund ingick i Gustav Vasas gods så för nörden torde det rinna till ordentligt vid det laget.
Huvudena är köpta från Spqr, något som jag personligen inte rekomenderar igen för jag kan tycka att de var klena men i övrigt var det schysst finish på dem. Till sommaren om inte livet råkar komma ivägen så kommer jag att iordningsställa en egen kollektion baserad på fynd från Tyskland som garanterat kommer att stå pall för minst två världskrig. I de här så är godstjockleken i medeltal 3mm och jag för min del har efter noggranna efterforskningar kommit fram till att 6mm på sina ställen hade gett ett stabilare resultat. Dock ligger problemen inte så mycket i godstjockleken som i placeringen av skaftskenorna och hur de är svetsade.
Den som kan sin Sällskapsresafilm vet vad som menas med att benet går av längs med pjäxkanten, jag talar spiralbrott =)
Nog med raljerande på arbetstid, här kommer lite bilder på de färdiga resultaten



















Skaften är som nämnt tagna ur Ek och jag får tacka Lars-Erik från ProKnekt med vars hjälp jag fick mått och exakt form på dessa. Källan är Armémuseét i Stockholm som i sina samlingar har hillebarder från det tidiga 1500-talet. Därmed är jag glad att kunna erbjuda skaft som faktiskt i allt skall kunna representera den bättre delen av en svunnen tid.
Det som till stor del bidrar till skaftens välmående symmetri är det faktum att de smiter åt neråt. Från huvud och ner till en meter när från marken är de rektangulära för att därefter smita åt och därmed ge ett mycket tilltalande avsmalnande, jag får erkänna att mina fotokunskaper svarar upp dåligt gentemot mina övriga hantverksskills varför bilderna dessvärre inte gör konstverken rätta, dock hoppas jag kunna förmedla något av hur de ser ut i följande montage.







När det kommer till hur jag monterade skaften så valde jag att fräsa ur spår för skaftskenorna och därefter införskaffades järnstång av så kallat blötjärn som nitades rakt genom skaften. Fördelen med detta är att om en tio år när skaften nötts så kan innehavaren enkelt slå ytterliggare på nitarna så sitter huvudet återigen stadigt åt. Detta är samma princip som nyttjas till svärd och knivar av bättre kvalité än idag.