Avundsjukans färg är gul 2009

På förekommen anledning så blev jag mycket mycket avundsjuk på min vän Anders här för ett tag sedan. Han äger och har en Sallethjälm som ständigt lockar till sig uppmärksamhet och beröm. I och med mitt slit förr om åren så har jag en samling hjälmar liggandes sedan långt tillbaka. Vad som gör Anders huvudpotta speciell är att den är målad.
Det har således under en tid varit min ambition att ge mig i kast med ett Salletprojekt och efter ett par dagars enerverande bank och slag så stod jag lagom till påsken där och smekte an med vit grundfärg för att sedan göra påskharen glad med en hurtig guldockra, eller " gul" färg som skall bli själva basen för vidare dekoration. Nog om detta, se resultatet:

Den uppmärksamme lägger på bilderna här märke till de två hål som tagits upp på pannloben. Dessa skall husera två stycken nitar som i sin tur fäster en förstärkningsplåt över pannan. Denna plåt är traditionellt utformad som en snäcka, vilket illustreras på otaliga träsnitt från tiden.

Liksom i all konst vävde man då som nu in symboler, mer eller mindre gömda. Detta förekom i mycket hög grad även inom rustningsmakeriet och min mening är att snäckan som jag strax skall påvisa är en vidareutveckling av de pilgrimssnäckor som bars av de som besökt Santiago de Compostella. Det faller sig som en naturlig väg. Detta då vi finner belägg för detta redan på tidiga hattar, varför inte också på en sallet?

Huruvida alla som bar snäckan på pannan verkligen besökte graven är väl ytterst otroligt och faller sig enligt min mening högst osannolikt, men än idag finner många av oss denna välspridda symbol på ett av de mest välbesökta bensinbolagen.

Kan Du gissa vilket?

Det är så enkelt som Shell!

Shell tog för länge sedan denna för världen välbekanta symbol för resande och gjorde den till sin. Nu gör vi en pausfågel och njuter av ännu en bild där jag stadfäster min tes om snäckan varande på Saletter. Denna bild är ärligt stulen från verket Maximilians triumftåg. Ett bokverk som jag för övrigt varmt rekomenderar och som Du finner genom denna länk: http://www.frummes-faehnlein.de/start.htm

Tanken är således att dekorera järnet ur Saletten och jag ämnar göra den egentliga avtäckningen först på den majgrevefest som föreningen ProKnekt håller i sammarbete med renässansföreningen Trossen i junis början.

När det kommer till hur jag rent konkret tänkte dekorera hjälmen så har jag fått smak på rutor och romber. Många hjälmar från tiden är brända och målade i svarta kulörer och detta är något som jag vill hålla mig långt borta ifrån, det är roligt att skapa konst och det blir troligen så att med den gula färgen som bas applicerar jag ett mönster av svarta rutor över själva hjälmklockan och därefter blir det för att följa sköldprojektet även en krans av eklöv samt en ekivok text som andrastämma, denna förslagsvis dragen på latin. Detta skall dock endast ses som en grov skiss och jag ämnar på intet sätt låsa mig till något koncept utan en av de största behållningarna med konst är att låta tanken sväva fritt och att vi aldrig föränns vid verkets fullbordan vet hur det hela slutade.

Utmärkande för de större artisterna är att de så gott som aldrig känt sig färdiga med sina arbeten varför det hela kan ses som en oändlig skapelseprocess, flummvarning så jag bryter och går vidare med ytterliggare en bild...

Här ser vi alltså hjälmen snett bakifrån. Värt att nämnas kan vara att jag smitt den ur två stycken och att utgångmaterialet är 1,5mm kolstål. När det kommer till designfrågan valde jag att utgå från en ganska enkel modell där jag drog ut stjärtpartiet nog för att passa mitt nätta huvud väl. Denna hjälm skulle alltså sitta väl på en person med den fascibla huvudomkretsen 58. Detta är att betrakta som den för dagen mest frekvent förekommande omkretsen för ett manshuvud. Vad jag dock fann förvånande under arbetet var med vilken enkelhet hjälmens brätte välvde sig. Vad jag hade bävat för skulle bli en mardröm i formningsväg visade sig näst intill lägga sig till rätta av sig självt med lite tillrättavisande av en stadig hand.
Själv känner jag att den längsgående åsen gör sitt till väl och jag är glad över att jag följde min impuls att avsluta den vid nackpartiets början istället för att göra den än mer crisp och låta den följa hela klockan runt. Detta känner jag hade gjort den aningens för tvådimensionell. Vad jag dock kan ångra är att jag nekade min impuls till att lägga ett par rejäla åsar längs med pannloben. Detta hade med säkerhet varit mycket vackert men dock för sent nu och det får vänta till nästa eventuella projekt.
För att citera en kär gammal vän Forrest Gump säger jag som så att "That´s all I have to say about that".

I alla fall för stunden...