Det är märkligt egentligen vilka besvär man må göra sig för att få utlopp för sin konstnärliga längtan.
Jag tog en titt i min kära Nyckelharpa här om dagen och fröet till en tanke såddes i mitt sinne. Det är nu fyra år sedan jag penslade dit årtalet 2005 i botten på harpan och jag finner mig undrandes vart åren tagit vägen. Då, var syftet med nyckelharpsprojektet mest att se huruvida jag besatt mod, tålamod och flit nog att färdigställa ett i mångas (inte minst mina egna) ögon svårt projekt. Jag hade väl i min ungdomliga iver egentligen inget annat syfte än att vilja kunna skryta för mig själv om att jag faktiskt kan bygga ett instrument annat än en eventuell snatterpinne.
Sagt och gjort, jag byggde, färdigställde och började älska.
Sagt och gjort, jag byggde, färdigställde och började älska.
En litterärt bevandrad läsare må ha hört talas om hur en musiker kan falla för sitt instrument och utveckla en ömsint relation, hur må i så fall inte fadern till sagda underverk själv känna sig när han ser och upplever hur instrumentet växer i fyllighet och ton i takt med att han själv utvecklas som handhavare. Detta är något så fint och raffinerat att jag finner det svårt att sätta ord på känslan, det kanske helt enkelt måste upplevas "lajv" =). 
Är bilden spegelvänd eller är din lek åt fel håll?
SvaraRaderaJa det är en kommunistharpa i och med att den är vänstervriden. Jag fick lov att göra så för att kunna spela på den =)
SvaraRaderaDet blev en hel del pyssle med mallar och annat men det blev bra i slutändan
Spännande. Jag kan tänka mig att det blir lite att klura på om man måste vända på allt.
SvaraRaderaJag gillar den gröna färgen, lite annorlunda. Annars är ju de flesta harpor i rödbrunaträtoner.